Nattskräck: vad det är och varför barn drabbas

Vad är nattskräck?

Nattskräck hör till en grupp fenomen som kallas parasomnier: ofullständiga uppvaknanden ur djupsömnen, beskrivna i sömnmedicinens diagnossystem ICSD-3. Enligt Mahowald och Schencks genomgång av sömnstörningar sätter sig personen ofta upp, skriker, andas snabbt och ser skräckslagen ut, men befinner sig ändå kvar i djupsömn snarare än vaken. Det är därför episoden ser så mycket värre ut än den är.

Det viktigaste att förstå är skillnaden mot en mardröm. En mardröm är en dröm som hör hemma i REM-sömnen, den fas där drömmandet är som livligast. Den som har mardrömmar vaknar av den, vet var hen är och kan berätta vad som hände. Nattskräck är motsatsen på varje punkt: den kommer ur djupsömn i stället för REM-sömn, personen är inte vaken i egentlig mening, och ingenting av det som hände finns kvar som minne på morgonen.

Att drömmandet över huvud taget existerar, och varför hjärnan lägger så mycket arbete på det under natten, finns beskrivet i genomgången av varför vi drömmer. Nattskräck hör inte hemma där. Det är en störning i själva uppvaknandet, inte ett drömminne som fastnat.

Rent kroppsligt är en episod ett larmtillstånd. Hjärtat slår snabbare, andningen går fortare och den drabbade kan svettas eller se vidöppen och skräckslagen ut, trots att hjärnan i huvudsak fortfarande befinner sig i djupsömn. Det är den kombinationen, ett aktiverat kroppsligt larm och en sovande hjärna, som gör episoden så mycket mer dramatisk att bevittna än den faktiskt är att gå igenom, eftersom personen själv varken är rädd eller medveten om vad som pågår.

Det är också därför nattskräck lätt misstas för något allvarligare av den som ser på. Skriket och den panikslagna blicken ser ut som starkt obehag, men i ICSD-3 placeras fenomenet bland de ofarliga parasomnierna ur djupsömn, inte bland tecken på psykisk ohälsa. Det som ser mest skrämmande ut i stunden är sällan det som är farligast, och nattskräck är ett tydligt exempel på det.

Nattskräck hos barn

Nattskräck är vanligast hos barn, och toppen ligger mellan tre och åtta års ålder. Förklaringen hänger ihop med sömnens sammansättning: små barn har en betydligt större andel djupsömn än vuxna, och det är just ur djupsömnen som nattskräck utgår. Enligt Petit och kollegors uppföljning av små barn minskar förekomsten i takt med att andelen djupsömn gör det, vilket är en del av förklaringen till att de flesta växer ifrån det under skolåren.

Under en episod: stanna kvar i rummet, se till att barnet inte skadar sig genom att gå in i möbler, ner för en trappa eller ut genom en dörr, och prata lugnt och lågmält utan att kräva svar. Episoden brukar klinga av på egen hand efter någon eller några minuter, och barnet somnar sedan om.

Undvik att väcka barnet mitt i, att hålla fast det hårt eller att fråga ut det om vad som hände när det vaknar på morgonen. Ett väckt barn mitt i en episod blir oftare bara mer förvirrat, och eftersom minnet av natten ändå saknas ger frågor efteråt inget annat än onödig oro. Nattskräck lämnar inget spår i barnets upplevelse av natten, bara i förälderns.

Vissa nätter gör en episod mer sannolik än andra. Enligt Petit och kollegors uppföljning hänger nattskräck hos barn ihop med hur djup och sammanhållen den första delen av natten blir, och sådant som gör sömnen ovanligt djup, till exempel att barnet är överansträngt, har fått för lite sömn tidigare eller har feber, gör episoder något vanligare just de nätterna. Det är samma sömnstadium som ligger bakom fenomenet, bara mer utpräglat.

Att en period har flera episoder efter varandra oroar många föräldrar mer än det finns skäl till. Så länge barnet i övrigt mår bra på dagarna, växer och sover som väntat, ligger ökningen sannolikt inom det spann av variation som hör ihop med djupsömnens andel snarare än något nytt att oroa sig för. Blir mönstret bestående eller mycket tätt är det ändå värt att nämna för vården, av samma skäl som beskrivs längre ner på sidan.

Nattskräck hos vuxna

Nattskräck förekommer hos vuxna men är betydligt ovanligare än hos barn. När det sker hos en vuxen finns det ofta en utlösande faktor: sömnbrist, hög stress, feber, alkohol nära sänggåendet eller en annan sömnstörning som gör djupsömnen mer orolig och lättstörd. Mahowald och Schencks genomgång beskriver samma mönster hos vuxna som hos barn, men med sömnbrist och stress som vanligare utlösare än ålder i sig.

Om nattskräck börjar först i vuxen ålder utan någon uppenbar förklaring, eller om episoderna är täta och stör sömnen, är det något att ta upp med vården snarare än att vänta ut. Mer om när det gäller finns längre ner på den här sidan.

En bidragande orsak hos vuxna är sömnskuld som tas igen. Efter en period med för lite sömn blir den djupsömn kroppen till slut får ovanligt kraftig, en rekylsömn som per Mahowald och Schencks genomgång kan göra det lättare att fastna i ett ofullständigt uppvaknande just den natten. Det förklarar varför episoder hos vuxna ofta dyker upp efter en period av sena kvällar, skiftarbete eller en enstaka mycket kort natt, snarare än helt slumpmässigt.

Skillnaden mot barn är också att vuxna rör sig mer under en episod, vilket ökar risken för att skada sig själv eller den som ligger bredvid. Samma grundregler gäller ändå: undvik att väcka mitt i om det går, håll undan sådant som går att skada sig på i sovrummet, och notera vad som föregick natten, till exempel alkohol, sömnbrist eller en period av stress, så att mönstret går att beskriva för vården vid behov.

Gå i sömnen

Att gå i sömnen, sömngång, hör till samma familj av fenomen som nattskräck: båda är parasomnier som uppstår vid ofullständigt uppvaknande ur djupsömn, och ICSD-3 grupperar dem tillsammans. Det är därför de två ofta nämns i samma andetag och ibland förekommer hos samma person under olika nätter.

Hur det ser ut varierar mycket. Enligt Mahowald och Schencks genomgång av parasomnier spänner sömngång från att bara sätta sig upp och se förvirrad ut, via att gå omkring i huset, till att flytta på saker eller till och med öppna dörrar, med ögonen öppna men blicken frånvarande. Rörelserna är ofta klumpiga och saknar det målmedvetna som en vaken person skulle ha, även om det utifrån kan se mer styrt ut än det är.

Om någon går i sömnen: led personen lugnt tillbaka till sängen utan att väcka hen, om det går. Ett uppvaknande mitt i är inte farligt, men personen blir ofta förvirrad av att plötsligt vara vaken på fel plats. Det viktigaste i stunden är säkerheten: se till att ytterdörrar går att låsa, att trappor har grindar eller är väl upplysta, och att sådant som går att snubbla på är undanplockat.

Sömngång finns ofta i släkten. En tvillingstudie av Hublin och kollegor visade att enäggstvillingar delar sömngång betydligt oftare än tvåäggstvillingar, ett mönster som pekar på ett tydligt genetiskt bidrag utöver det som miljön i en familj kan förklara.

Precis som nattskräck är sömngång vanligast i barndomen och avtar för de flesta med åren. En mindre andel fortsätter att gå i sömnen upp i vuxen ålder, ofta i samma familjer där sömngång redan finns sedan tidigare generationer. Sömnbrist, oregelbunden dygnsrytm, feber och alkohol gör en episod mer sannolik hos den som redan har anlaget, på samma sätt som för nattskräck.

Prata i sömnen

Att prata i sömnen, sömnprat, är ett av de vanligaste sömnfenomenen som finns och förekommer enligt Petit och kollegors uppföljning hos en stor andel barn, med avtagande frekvens upp genom uppväxten. Till skillnad från nattskräck och sömngång kan sömnprat komma ur både djupsömn och REM-sömn, vilket förklarar varför det ibland följer med en tydlig dröm och ibland inte alls.

Det som sägs är i regel osammanhängande, kortfattat och saknar sammanhang för den som lyssnar. Det finns inget stöd för att tolka nattligt tal som en bekännelse eller ett dolt budskap. Sömnprat är ofarligt, kräver ingen åtgärd, och den som pratar minns nästan aldrig något av det efteråt.

Sömnprat kan förekomma för sig själv, men det dyker också ofta upp tillsammans med nattskräck eller sömngång under samma natt, eftersom alla tre hör till samma familj av parasomnier. Tonen varierar från mumlande och osammanhängande till att låta som skratt, gråt eller korta utrop, utan att det speglar en sammanhängande dröm eller ett tillstånd personen är medveten om i stunden.

När man ska söka vård

Enstaka episoder av nattskräck, sömngång eller sömnprat kräver ingen åtgärd. Det som gör att det är värt att ta upp med vården är när mönstret förändras eller får konsekvenser:

• Episoderna kommer tätt, flera gånger i veckan under en längre period.
• Någon har skadat sig eller riskerat att skada sig under en episod.
• Det finns andningsuppehåll, kraftig snarkning eller uttalad trötthet på dagarna, vilket kan tyda på en annan sömnstörning bakom parasomnin.
• Nattskräck eller sömngång börjar först i vuxen ålder utan någon uppenbar förklaring som sömnbrist, stress eller alkohol.

I de fallen kan vården bedöma om det finns en bakomliggande sömnstörning som behöver utredas, vilket ligger utanför vad allmän information kan avgöra.

Enstaka episoder är vanliga och betyder inte att något är fel. Kommer de flera nätter i veckan under längre tid, eller skadar sig den som drabbas, är det värt att ta upp med vården.

Sidan är allmän information och ersätter inte vårdrådgivning. Vid frågor om nattskräck, sömngång eller andra sömnproblem, kontakta 1177 Vårdguiden för sjukvårdsrådgivning. Vid akut skada eller allvarlig oro, ring 112.

Vanliga frågor om nattskräck