Varför drömmer man?

Drömmer man varje natt?

Ja. Frågan är egentligen inte om du drömmer utan om du minns det. Sedan Aserinsky och Kleitman beskrev REM-sömnen 1953 har det varit möjligt att se när en sovande person drömmer i stället för att lita på vad hen berättar efteråt. Ögonen rör sig snabbt under slutna ögonlock, hjärnaktiviteten liknar vakenhet och kroppens muskler är i praktiken avstängda.

Dement och Kleitman tog nästa steg 1957 och väckte försökspersoner mitt i REM-perioder. De allra flesta kunde då återge en dröm. Väcktes de i stället ur icke-REM-sömn var det betydligt ovanligare att någon dröm rapporterades. Det är den observationen som ligger bakom påståendet att alla drömmer varje natt: om du väcker en människa i rätt ögonblick finns det nästan alltid en dröm att hämta.

Det gäller också personer som är helt säkra på att de aldrig drömmer. När sådana personer studerats i sömnlabb har de haft normal REM-sömn och kunnat rapportera drömmar vid uppvaknanden. Pagel (2003) beskriver just den gruppen. Skillnaden mellan en storkonsument av drömmar och någon som aldrig minns något handlar alltså i första hand om minnet, inte om själva drömmandet.

När under natten drömmer man?

Sömnen går i cykler på ungefär en och en halv timme. Varje cykel rör sig från ytlig sömn ner i djup sömn och upp igen till en REM-period. Under natten förskjuts balansen: djupsömnen dominerar de första cyklerna, REM-sömnen de sista. Den första REM-perioden är ofta bara några minuter lång. Den sista, mot morgonen, kan vara flera gånger så lång.

Det får två praktiska följder. Den ena är att de drömmar du minns nästan alltid kommer från nattens sista timmar, helt enkelt för att du vaknar närmare dem. Den andra är att de längsta och mest utvecklade drömmarna infaller i morgontimmarna. Den som sover fem timmar i stället för åtta förlorar inte en jämn femtedel av allt, utan en oproportionerligt stor del av just REM-sömnen.

Det är också förklaringen till varför tekniker för lucida drömmar nästan alltid går ut på att arbeta med morgonens sömn. Där finns drömmarna.

De fyra ledande teorierna om varför vi drömmer

Att drömmar finns är okontroversiellt. Vad de är till för är det inte. Fyra förklaringar dominerar litteraturen, och det rimligaste sättet att läsa dem är som svar på delvis olika frågor snarare än som konkurrenter om samma svar.

Aktiveringssyntes

Hobson och McCarley lade 1977 fram idén att drömmen börjar i hjärnstammen. Under REM-sömnen avfyras signaler som inte bär något budskap i sig, och framhjärnan gör det den alltid gör med inkommande material: den skapar sammanhang. Drömmen blir därmed en tolkning, inte ett meddelande. Det var ett frontalangrepp på den psykoanalytiska traditionen och flyttade drömmen från psykologin till neurobiologin.

Invändningen är att drömmar är för välordnade för att vara ren improvisation över slumpsignaler. Samma personer, samma platser och samma återkommande situationer dyker upp natt efter natt. Solms (1997) pekade dessutom på patienter som slutat drömma efter skador i framhjärnan trots att REM-sömnen var intakt, vilket talar för att drömmandet har en egen apparat och inte bara är ett eko av hjärnstammen.

Hotsimulering

Revonsuo föreslog år 2000 att drömmandet är en simulering av hot. Poängen är evolutionär: en hjärna som varje natt övar på att bli förföljd, tappa fotfästet eller komma för sent klarar motsvarande situationer bättre när de inträffar på riktigt. Teorin förklarar elegant varför obehagliga drömteman är så överrepresenterade i drömrapporter, och varför de återkommer över kulturer.

Svagheten är att den förklarar en del av drömlivet men inte allt. Många drömmar innehåller varken hot eller flykt. Och eftersom teorin handlar om urval under förhistorisk tid är den svår att testa direkt. Den hör ändå hemma i varje diskussion om mardrömmar och varför de är så vanliga.

Minneskonsolidering

Att sömnen bearbetar minnen är väl belagt. Stickgold (2005) sammanfattar hur nyinlärt material stabiliseras och omorganiseras under sömnen, och hur prestationen på vissa uppgifter förbättras efter en natts sömn utan ytterligare träning. Tanken är att drömmen är det man upplever inifrån när hjärnan spelar upp, jämför och sorterar dagens material.

Det som gör teorin svår att driva hela vägen är att minneskonsolidering sker även när drömmandet är sparsamt, och att sambandet mellan drömmens innehåll och vad man faktiskt kommer ihåg efteråt är svagt. Drömmen återger sällan gårdagen rakt av. Den plockar fragment och blandar dem med gammalt material.

Kontinuitetshypotesen

Domhoff drog 2003 slutsatsen, efter decennier av innehållsanalys av drömrapporter, att drömmar är påfallande vardagliga. De handlar om personerna du umgås med, platserna du rör dig på och det du oroar dig för. Den som byter jobb drömmer om jobb. Den som just fått barn drömmer om barnet. Det är den minst mystiska förklaringen och den mest användbara när du faktiskt ska tolka en dröm.

Kontinuitetshypotesen är samtidigt inte riktigt ett svar på frågan varför vi drömmer. Den beskriver vad drömmar handlar om, inte vilken funktion de fyller. Men den är den av de fyra som har mest direkt stöd i data, och den ligger till grund för hur drömtydning bedrivs seriöst i dag.

Varför drömmer jag så mycket?

Den vanligaste förklaringen till en period med ovanligt många och livliga drömmar är inte att drömmandet ökat, utan att du vaknar oftare. Varje uppvaknande nära en REM-period ger dig en dröm att minnas. Störd sömn ger därför en upplevelse av att ha drömt hela natten, även om mängden REM-sömn är ungefär densamma som vanligt.

Några situationer som typiskt ger den effekten:

• Stress och oro. Ökar antalet uppvaknanden och gör drömmarnas känsloläge starkare, vilket i sin tur gör dem lättare att minnas.
• Alkohol som klingar av. Alkohol dämpar REM-sömnen tidigt på natten. När den lämnat kroppen kommer REM-sömnen igen med besked under morgontimmarna.
• Feber och sjukdom. Bruten, ytlig sömn ger fler uppvaknanden nära REM-perioder.
• Sömnbrist som tas igen. Efter en period med för lite sömn tenderar kroppen att ta igen REM-sömnen när den får chansen.
• Att du börjat föra drömdagbok. Den vanligaste orsaken av alla till att någon plötsligt drömmer mer. Du drömmer lika mycket som förut men minns betydligt mer.

Många läkemedel påverkar också sömnstadierna. Om drömmandet förändrats tydligt i samband med en ny medicin är det en fråga att ta med till den som skrivit ut den, inte en fråga om drömtydning.

Varför kommer jag inte ihåg mina drömmar?

För att drömmar är byggda för att glömmas. Under REM-sömnen är de signalsystem som normalt hjälper hjärnan att lägga nya händelser på minnet kraftigt nedreglerade. Drömmen upplevs intensivt medan den pågår men lagras inte som en vanlig händelse. Om den inte repeteras inom de första sekunderna efter uppvaknandet finns den helt enkelt inte kvar.

Det innebär att drömminne är en färdighet och inte en egenskap. Tre saker fungerar för de flesta:

• Ligg kvar stilla och med slutna ögon de första sekunderna. Att röra sig eller greppa mobilen raderar det som fanns kvar.
• Skriv ner något, hur kort som helst. Tre ord räcker. Det är repetitionen som flyttar drömmen till ett minne som håller.
• Vakna utan alarm när du kan. Ett väckarur mitt i en REM-period skär av drömmen och ett väckarur som ryckt dig ur djupsömn ger inget att minnas.

Efter ett par veckors dagbok minns de flesta märkbart fler drömmar. Det beror inte på att drömmandet ökat utan på att hjärnan lärt sig att det som händer på natten ska sparas. Hela metoden finns i guiden om att tolka drömmar.

Varför drömmer jag inte alls?

Nästan alla som säger sig aldrig drömma har normal REM-sömn. Pagel (2003) undersökte den gruppen och fann att de i sömnlabb kunde rapportera drömmar vid uppvaknanden ur REM. Att aldrig minnas en dröm är alltså vanligt, ofarligt och inte något som säger något om hur du mår.

Det finns dock ett undantag värt att känna till. Solms (1997) beskrev patienter som helt förlorat förmågan att drömma efter skador i vissa delar av hjärnan, trots intakt REM-sömn. Det är ett sällsynt tillstånd, och det som gör det intressant är inte risken utan slutsatsen: drömmande och REM-sömn är inte samma sak. De hänger ihop men styrs inte av samma system.

Om du tidigare mindes drömmar varje vecka och plötsligt slutat, samtidigt med andra förändringar i sömn, minne eller mående, är det förändringen som är värd uppmärksamhet. Inte drömmarnas frånvaro i sig.

Hur länge varar en dröm?

Ungefär så länge som den känns. Dement och Kleitman prövade 1957 den gamla föreställningen att en lång dröm pressas ihop i ett ögonblick strax före uppvaknandet. De väckte försökspersoner efter olika lång tid i REM-sömn och lät dem bedöma hur länge drömmen hade pågått. Bedömningarna följde den faktiska REM-tiden.

En dröm löper alltså i ungefär realtid. Eftersom REM-perioderna blir längre fram mot morgonen betyder det att nattens första drömmar är korta och de sista kan pågå i en halvtimme eller mer. Det stämmer också med vanlig erfarenhet: det är morgondrömmarna som har handling, personer och miljöombyten.

Hur drömmer blinda?

Det beror på när synen försvann. Personer som blivit blinda i vuxen ålder fortsätter i regel att ha visuella drömmar, även om bildinnehållet tenderar att blekna med åren. Personer som är blinda från födseln eller tidig barndom rapporterar inte bilder. Deras drömmar bygger på ljud, beröring, rörelse, lukt och smak.

Hurovitz och medarbetare (1999) gjorde innehållsanalys av drömrapporter från blinda personer och fann att drömmarna i övrigt liknade seendes: samma typer av personer, samma sociala situationer, samma känslor. Det är ett starkt stöd för kontinuitetshypotesen. Drömmen bygger på det material hjärnan har, och hos den som aldrig sett består materialet av andra sinnen.

Samma logik gäller mer vardagliga skillnader. Den som arbetar med musik drömmer mer ljud. Den som just lärt sig ett nytt språk drömmer på det. Drömmen har inte tillgång till något du inte har.

Vanliga frågor om att drömma