I den här varianten finns ingen klippa, ingen byggnad, ingen given höjd. Du bara faller, och runt dig är det svart. Ingen vind, ingen botten, bara riktningen nedåt. Det är en av de mest ångestladdade fallvarianterna eftersom hjärnan inte kan förankra rädslan i något konkret.
Drömmen hör ihop med diffus livsångest – perioder där du känner att något är fel men inte kan säga vad. Ofta handlar det om en förändring som ännu inte skett: ett beslut som skjuts upp, en samtal som inte blivit av, ett slut som närmar sig men som ingen har satt ord på. Hjärnan vet att något är på väg, men eftersom du inte låtit det bli konkret, blir drömmen också oformad.
Jung pratade om det här som "nigredo" – den svarta fasen, det nödvändiga mörkret innan något nytt kan bli till. Det är obehagligt, men inte farligt. Många rapporterar att drömmen upphör så snart de börjat prata ut om det som oroar dem, även om själva frågan inte är löst. Själva handlingen att ge saken ett namn verkar räcka.
Om du drömmer det här, fråga dig: vad är det jag inte vågar kalla vid sitt rätta namn?