Varför du drömmer om en flock kråkor
Det är inte en kråka utan många. De sitter i ett dött träd, de täcker ett fält, de lyfter samtidigt när du kommer och landar igen bakom dig. Ljudet är det du minns, kraxandet som inte tystnar, och känslan av att något beslutats utan att du var med. Många beskriver drömmen i svartvitt, och många hade den första gången som barn.
En flock kråkor gör något annat med drömmen än en ensam fågel. Där den enskilda kråkan ser på dig, ser flocken på varandra. Den gestaltar ofta en grupp i vaket liv som vet något du inte vet: en släkt som pratar, en arbetsplats där samtalet tystnar när du kommer in, ett gäng vänner som bestämt något utan dig. Den ofelbara drömboken läste kråkor i ett träd som att släkten samlas, och den tolkningen är inte så långt ifrån.
Lägg märke till vad kråkorna gjorde när du kom. Lyfte de och flög iväg handlar drömmen ofta om att du känner dig som den som stör. Satt de kvar och såg på dig handlar den oftare om att du känner dig granskad av många samtidigt.
Flocken är sällan ett varsel. Den är en bild för utanförskap, och frågan den ställer är i vilket sammanhang du just nu står vid sidan av och lyssnar.
