Den här varianten har nästan alla drömt någon gång. Du måste springa, du försöker så det knakar, men benen svarar inte. De är tunga, segt rörliga, som om luften var vatten. Du ser jagaren komma närmare men kan inte göra något åt det.
Det finns en riktigt enkel biologisk förklaring på den fysiska känslan: under REM-sömnen är dina muskler nästan helt förlamade (sömnatoni) för att du inte ska spela ut dina drömmar. När hjärnan skickar signaler om att springa, svarar inte kroppen, och drömmen översätter det till just den där frustrerande segheten.
Psykologiskt är varianten dock en perfekt bild av maktlöshet. Du vill reagera men kan inte. Det kan vara en situation där du känner att alla förväntar sig något av dig men ingen frågar efter hur du mår. En deadline som rullar på trots att du är slut. En roll som krymper dig.
Drömmen är mild om man förstår den: den säger att du är utmattad på ett djupare plan än du erkänt. Det fina är att den nästan alltid försvinner när du låter dig själv vara trött på riktigt, när du går och lägger dig istället för att kämpa på, eller ber om hjälp när du vanligtvis skulle bita ihop. Drömmen slutar jaga när du slutar springa i det vakna livet.
