Drömtydningens historia

De äldsta drömböckerna

Drömmar är bland det första människor skrev ner när de fick skrift. I mesopotamisk litteratur är drömmen ett stående berättargrepp: gudarna talar till kungar och hjältar i sömnen, och någon måste tolka vad de menade. Gilgamesheposet innehåller flera sådana drömmar med tolkningar inbakade i texten.

Det mest kända systematiska verket är den assyriska drömboken från Assurbanipals bibliotek i Nineve, sammanställd på 600-talet f.Kr. men byggd på betydligt äldre material. Oppenheim (1956) publicerade en översättning och analys som fortfarande är standardreferens. Boken är uppbyggd som en lista: om en man drömmer det här, så betyder det det där. Den formen har drömtydningen behållit i fyra tusen år.

Från Egypten finns Chester Beatty-papyrusen, den mest kända egyptiska drömboken, publicerad av Gardiner (1935). Den hittades i hantverkarbyn Deir el-Medina och dateras till Nya rikets ramessidiska period, alltså till omkring 1200-talet f.Kr. Själva texten kan vara äldre än handskriften. Uppställningen är märkvärdigt bekant: en dröm, ett omdöme om den är god eller ond, och en kort förklaring. Många av tolkningarna bygger på ordlekar, alltså på att drömbildens namn låter som något annat.

Parallellt fanns en helt annan tradition i den grekiska världen. Vid Asklepioshelgedomarna sov sjuka över i templet för att få en botande dröm, en praktik som kallas inkubation. Och redan på 300-talet f.Kr. skrev Aristoteles emot hela idén om gudomligt ursprung. I Om drömmar förklarar han drömmen med kvardröjande sinnesintryck: det du sett och hört fortsätter röra sig i kroppen när den yttre uppmärksamheten slås av. Det är den äldsta naturalistiska drömteorin vi har, och den ligger förvånansvärt nära hur frågan varför vi drömmer diskuteras i dag.

Artemidoros och Oneirokritika

Artemidoros från Daldis var verksam på 100-talet e.Kr. och skrev antikens mest inflytelserika drömbok, Oneirokritika, i fem böcker. Till skillnad från drömlistorna före honom byggde han på fältarbete. Han reste runt i Medelhavsvärlden, samlade in drömmar från vanliga människor och antecknade vad som faktiskt hände efteråt. Det är inte vetenskap i modern mening, men det är insamlat material i stället för nedärvd tradition.

Han skilde mellan två slags drömmar. Den ena speglar drömmarens nuvarande tillstånd: den hungrige drömmer om mat, den förälskade om den han älskar, den rädde om det han fruktar. Den andra syftar framåt och kräver tolkning. Det är en distinktion som återkommer i praktiskt taget all drömtydning efter honom, inklusive Freuds skillnad mellan dagsrester och egentligt drömmaterial.

Det verkligt intressanta är hans tolkningsprincip. Artemidoros insisterar på att tydaren måste veta vem drömmaren är innan hen säger något alls: yrke, förmögenhet, hälsa, ålder, vanor. Samma dröm betyder olika saker för en rik man och för en slav, för en gift kvinna och för en ogift. Betydelsen ligger inte i bilden utan i relationen mellan bilden och personen.

Det är i praktiken samma invändning som modern drömtydning riktar mot fasta symbolordlistor, framförd nästan två tusen år tidigare. Oneirokritika överlevde antiken, översattes till arabiska under 800-talet och fanns i Freuds bibliotek. Freud citerar den i Drömtydning.

Under medeltiden levde drömlistorna vidare i Europa i form av drömlexikon som spreds i avskrift och senare i tryck, ofta tillskrivna profeten Daniel. Det är de böckerna, inte Artemidoros metod, som är den direkta förfadern till den moderna symbolkatalogen. Skillnaden mellan en lista och en metod är hela poängen med den här historien.

Freud och Drömtydning (1900)

Sigmund Freuds Die Traumdeutung trycktes i slutet av 1899 men bär årtalet 1900, och det är som 1900 den gått till historien. Freud kallade den själv sitt viktigaste arbete. Den sålde långsamt de första åren och blev först senare den bok som gjorde drömmen till psykologins egendom.

Grundtesen är att varje dröm är en önskeuppfyllelse. Önskan är ofta oacceptabel för det vakna medvetandet och måste därför förkläs. Freud skilde mellan det manifesta innehållet, alltså drömmen som du minns den, och det latenta innehållet, alltså det drömmen egentligen handlar om. Emellan dem ligger det han kallade drömarbetet: materialet förtätas så att en gestalt bär flera personers drag, och förskjuts så att det känslomässigt laddade flyttas till något oskyldigt i utkanten av bilden. Vid uppvaknandet slätas resultatet ut till en någorlunda begriplig berättelse.

Det förbises ofta att Freud var uttrycklig motståndare till drömböcker. Hans metod var fri association: drömmaren fick berätta vad varje detalj förde tankarna till, och tolkningen växte fram ur det. Titeln Drömtydning var lånad från just de folkliga drömböckerna, och lånet var polemiskt. Att senare upplagor ändå fick ett kapitel om typiska symboler är en av de spänningar som finns kvar i verket.

Hur står den sig? Som evidens gör den det inte. Önskeuppfyllelsen går inte att pröva, och den saknar stöd i modern drömforskning. Som idéhistoria är den avgörande, och två av dess idéer är fortfarande användbara: att en dröm sällan handlar om det den visar, och att drömmarens egna associationer väger tyngre än vilket lexikon som helst.

Jung och det kollektiva omedvetna

Carl Gustav Jung var Freuds nära medarbetare under några år innan de bröt med varandra i början av 1910-talet. Brytningen handlade i hög grad om drömmen. Jung kunde inte acceptera att den dolde något. För honom sa drömmen precis vad den menade, på bildspråk, eftersom det var det enda språk den hade.

Ur det följde två idéer. Den första är kompensation: drömmen fyller i det som saknas i den vakna hållningen. Den som är övertygad om sin egen styrka drömmer om hjälplöshet, inte för att något censureras utan för att psyket söker balans. Den andra är arketyperna, återkommande gestalter och situationer som Jung menade delas av alla människor oberoende av kultur: skuggan, personan, den vise gamle. Tillsammans utgör de vad han kallade det kollektiva omedvetna.

Metodiskt ersatte Jung den fria associationen med amplifiering. I stället för att följa associationskedjan bort från drömbilden stannade han kvar vid den och ringade in den med paralleller ur myt, religion och konst. Det är den metod som gett arketypbegreppet dess spridning långt utanför psykologin.

Man and His Symbols från 1964 är Jungs enda bok skriven direkt för allmänheten. Han arbetade med den under sitt sista levnadsår och den gavs ut efter hans död, färdigställd av hans medarbetare. Det är genom den de flesta möter Jungs drömsyn. Samma förbehåll gäller som för Freud: det är en tolkningsram, inte ett forskningsresultat.

Hall och Van de Castle: drömmen blir mätbar

Mitten av 1960-talet är den punkt där drömtydningens historia delar sig. Calvin Hall och Robert Van de Castle publicerade 1966 The Content Analysis of Dreams och gjorde något ingen tolkningsskola hade gjort: de slutade tolka och började räkna.

Systemet kodar en nedskriven dröm på ett antal bestämda kategorier. Hur många karaktärer förekommer och vilka är de? Är de familj, bekanta eller främlingar? Vilka sociala interaktioner sker, och är de vänliga eller aggressiva? Är drömmaren den som handlar eller den som utsätts? Vilka miljöer, objekt och känslor förekommer? Kodningen kan göras av olika personer med samma resultat, vilket är hela poängen.

De byggde normvärden på drömrapporter från studenter, femhundra drömmar nedtecknade av män och femhundra av kvinnor. Mot de normerna kunde enskilda personer och grupper sedan jämföras. För första gången gick det att belägga att ett drömtema faktiskt är vanligt, i stället för att bara påstå det.

Domhoff byggde vidare på materialet och drog under decennier slutsatsen att drömmar är påfallande vardagliga. Det är kontinuitetshypotesen: drömmens innehåll följer det du redan är upptagen av i vaket tillstånd. Den slutsatsen är samtidigt det starkaste argumentet mot den drömbokstradition som löper från Nineve till medeltidens drömlexikon.

Modern drömforskning

Den andra grenen börjar 1953, när Aserinsky och Kleitman beskrev de återkommande perioderna av snabba ögonrörelser under sömnen. Plötsligt gick det att se när någon drömde i stället för att lita på vad personen mindes efteråt. Dement och Kleitman följde upp några år senare och visade att den som väcks mitt i en REM-period nästan alltid har en dröm att berätta.

År 1977 kom motbilden till Freud. Hobson och McCarley föreslog att drömmen börjar i hjärnstammen med signaler som inte bär något budskap, och att framhjärnan syr ihop dem till en berättelse i efterhand. Det var drömmen som biologi, inte som dolt meddelande, och det var uttryckligen riktat mot psykoanalysen.

Bilden komplicerades av Solms (1997), som gick igenom ett stort antal patienter med hjärnskador. Vissa slutade drömma helt trots att REM-sömnen var intakt, vilket talar för att drömmandet har en egen apparat i framhjärnan. Sedan dess har hotsimuleringsteorin, kontinuitetshypotesen och neurokognitiva modeller för mardrömmar lagts till, utan att någon av dem blivit allenarådande.

Slutsatsen efter fyra tusen år är dubbel. Fasta symbolordlistor har inget vetenskapligt stöd, och har inte haft det sedan Artemidoros påpekade att drömmaren spelar roll. Samtidigt är den observation som byggde listorna äkta: vissa drömteman återkommer över kulturer och generationer. Det är därför den här sajten behandlar symbolbeskrivningar som statistik över vad drömmen brukar handla om, aldrig som facit. Mer om hur vi arbetar finns på sidan om Drömtyda.

Vanliga frågor