Det är inte dig de begravs, det är någon du älskar. Förälder, syskon, barn, partner. Du är där, du sörjer vid kistan, och känslan är av en tyngd som kan vara svår att skaka av sig när du vaknar.
Om du nyligen mist en familjemedlem är drömmen en direkt del av sorgearbetet. Hjärnan bearbetar avslutet, repeterar ritualen, försöker integrera att personen är borta. Det är normalt och nödvändigt. Drömmen är inte ett tecken på att du mår dåligt, den är ett tecken på att sorgearbetet pågår.
Om personen lever är drömmen nästan alltid ett uttryck för rädsla för att förlora dem, snarare än ett omen. Ju mer du bryr dig om någon, desto mer exponerar kärlek dig för rädslan att förlora dem. Det är paradoxalt men sant. Drömmen är ett uttryck för kärlek, inte för en förutsägelse.
Det kan också vara en bild av en fas i relationen som tar slut, ett barn som lämnar hemmet, en förälder som åldras och förändras, ett syskon vars liv rör sig i en annan riktning. Begravningen markerar avslutet av den fasen, inte av personen.
