Du står i hallen, eller på gårdsplanen, eller vid grinden, och det råder ingen tvekan: det här är barndomshemmet. Ändå vet du inte riktigt vem det är som står där, den vuxna du är nu, eller barnet du en gång var i just de rummen.
Att komma tillbaka till barndomshemmet i en dröm skiljer sig från att bara minnas det. Här går du faktiskt runt, öppnar dörrar, känner igen lukter och ljud, och det är just den kroppsliga närvaron som gör drömmen stark. Det är inte ett fotografi du tittar på, det är en plats du befinner dig i igen.
Vilken version av dig som är där brukar hänga ihop med vad drömmen handlar om. Är du vuxen i barnets hus, mäter drömmen ofta avståndet mellan den du var och den du blivit, ofta i samband med ett skede som rör vid samma grund: ett eget föräldraskap, en flytt, en förälders sjukdom. Känns du själv som barnet igen, i din egen kropp från den tiden, pekar drömmen oftare på en känsla från uppväxten som fortfarande sitter kvar, obearbetad eller bara närvarande.
Det är sällan ett tecken på att du borde återvända till något, varken bokstavligt eller bildligt. Snarare är det ett tecken på att något i din vardag just nu ligger tillräckligt nära den äldsta grunden för att sinnet ska välja den mest kända platsen det har, föräldrahemmet, som scen.
